Jaa, då var man redan hemma...

Ni som har läst min blogg undrar säkert vad jag gör hemma redan.

Men jag valde att avbryta semestern av en del olika anledningar och jag bestämde mig för att flyga hem tidigare. Skulle egentligen ha åkt hem på onsdag, men redan igår förmiddags tog jag flyget hem själv ifrån Grekland. Jag kände att det var det enda rätta att göra. Jag mådde inte bra där nere, inget allvarligt men jag kände ändå att jag inte klarade av att vara kvar där. Det var jättetråkigt att lämna kvar Maria och Bina där, men det kändes ändå så jäkla rätt att åka hem. Jag hade helt enkelt inte klarat av en hel vecka där nere, jag mådde inte alls bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen var, men det var något som inte kändes bra bara. Det kändes som jag hade sprungit in i en vägg och stod kvar där och bara stampade på samma jävla ställe. Det var liksom som om känslorna svämmade över och jag bröt ihop helt och klarade inte av situationen. Jag trivdes inte alls där och jag kände mig verkligen som en fånge i en annan värld. Sjukt svårt att förklara det för er läsare genom att skriva en massa här.. Men jag kände ändå att jag ville förklara eftersom annars kommer ju folk att undra varför jag redan är hemma.

Men det är så enkelt egentligen att jag tog ett tidigare flyg hem. Jag ringde hem gråtandes till mamma flera gånger under de första dagarna och när jag fortfarande kände likadan efter tre dagar där nere så förstod mamma att jag inte kunde vara kvar där. Så hon var så himla snäll och ringde och boka en flygbiljett till mig och jag hade tur som fick plats på ett flyg som skulle flyga hem på söndag förmiddag. Och jag kände bara en sån himla lättnad, jag tror inte riktigt att jag kan beskriva det här. Men jag kände verkligen att jag inte hörde hemma där och när sen mamma ringde tillbaka och berättade att hon hade fixat en flygbiljett så kändes det som en stor jävla hundrakilostung-sten försvann från min axlar och jag kunde andas ut. Nu visste jag att jag inte behövde stå ut så länge till och att jag snart skulle vara hemma igen. Men nu får ni inte tro att jag bara gav upp och åkte hem, utan jag försökte verkligen göra det bästa av situationen och Bina och Maria fanns där för mig och stöttade mig! Tack <3

Men trots detta så kände jag att jag inte klarade mer. Jag tänkte igenom länge om jag verkligen skulle klara av en vecka i Grekland när jag mådde så. Jag var mer eller mindre ett nervvrak och ville inget annat än att komma hem till tryggheten. Det kändes så sjukt jobbigt att behöva känna såhär när man är på semester som egentligen borde vara det bästa på hela sommaren, men istället blir det en hemsk upplevelse. Det är inte första gången jag känner såhär, utan jag har mer eller mindre känts såhär hela sommaren utan att riktigt ha tagit itu med det. Och nu när man är på semester flera hundra mil hemifrån så gjorde ju inte det precis saken bättre och jag klara inte av att handskas med mina egna känslor och jag kunde verkligen inte behärska mig. Utan gråten och tårarna kom hela tiden, vare sig vi låg på stranden eller jag låg och tänkte på natten precis inte jag skulle sova. Och så ska det inte vara när man är utomlands med sina bästa vänner, utan då ska man ha kul och man ska verkligen njuta. Men visst, jag hade jättekul egentligen när vi var ute och festade och så. Men jag kunde ändå inte slappna av och njuta. Utan istället var jag på högvarv hela tiden och kände mig nervös, rädd, orolig och allt man kan vara. Och jag kände verkligen att jag inte kunde slappna av där och njuta när jag inte kunde vara mig själv. För jag kunde verkligen inte vara mig själv, jag kände inte igen mig själv ens. Och än mindre gjorde Bina och Maria det. Jag har liksom aldrig varit såhär förr. Istället har jag alltid varit den som har hållit alla känslor inom mig och jag har varit väääldigt känslokall större delen av mitt liv. Men nu helt plötsligt så kommer allt upp till ytan och jag vet inte hur jag ska hantera det då. Det blir bara för mycket helt enkelt. Det har hänt en massa tråkiga saker på sistone som har gjorde att jag har känt mig mer och mer nere och sen till råga på allt som kommer även en massa gamla känslor och minnen upp igen. Allt det som jag en gång har hållit inom mig kommer upp till ytan nu och först nu släpps alla hämningar och alla känslor blir bara för mycket. Och det enda jag har känt de senaste dagarna är en jäkla lättnad, en lättnad av att veta att jag skulle få komma hem. Och visst, jag var skitnervös för att flyg hem själv, jag har liksom aldrig flugit själv förut. Men som tur var träffade vi på en kille på ett uteställe dagen innan jag skulle åka och det visade sig att han också skulle åka hem dagen därpå. Så vi tog hand om varandra och flyg resan blev inte lika hemsk som jag trodde. Och sen vi sen landade på Sturup och jag såg Älskling och syster stå på andra sidan om glasväggen så hade jag bara lust att springa fram och pussa rutan, men eftersom jag stod mitt bland allt folk och väntade på mitt bagage på rullbandet så fick jag lugna mig. Och istället vänta tills jag hade kommit ut så att jag kunde pussa på älskling och krama om syster. Och det var inte bara en lättnad att dom stod där och mötte upp mig, utan även en lättnad att veta att nu var jag på hemmaplan igen. Jag hade landat på fast mark och jag kände mig hemma igen. En obeskrivlig känsla!

Så för att sammanfatta det hela så var inte Grekland och Rhodos nånting för mig just nu. Just nu i en period som jag inte mår bra. Jag hade ändå en förhoppning om att det skulle hjälpa att komma iväg lite och att det kanske skulle kännas bättre att få åka iväg på semester och glömma lite av problemen för en stund. Men just så blev det verkligen inte, utan istället vantrivdes jag som aldrig för och jag har nog aldrig mått så psykiskt dålig som jag faktiskt gjorde de dagarna som jag var där. Men nu är jag i alla fall hem och det känns så obeskrivlig skönt och jag ångrar inte en sekund att jag bestämde mig för att åka hem tidigare. Jag hade aldrig klarat av att vara där hela veckan ut. Så jag är glad att vara hemma igen. Och även om jag kom hem igår så hade jag verkligen ingen lust att förklara allt detta då. Så därför fick det bli nu istället. Ska försöka ladda upp lite bilder sen också, får sen om jag orkar det.

 Jag vet inte om jag har gjort er så mycket mer kloka nu. Men nu har jag i alla fall försökt förklara hur jag kände och hur jag mådde nere i Grekland och anledningen till varför jag åkte hem fyra dagar tidigare. Alla får tycka vad dom vill, att jag kanske är en mes som ger upp och åker hem eller att jag bara är löjlig som känner såhär. Men det bryr jag mig faktiskt inte om, utan huvudsaken är att jag själv känner att jag har gjort rätt och det känns bra! Punkt slut.

Nu orkar jag verkligen inte skriva mer, jag har gjort så gott jag har kunnat för att försöka förklara hur allt ligger till. Take it och leave it, liksom. Det är upptill var och en att tolka detta inlägget och jag har inte mer att säga.

Vill bara säga ett stort tack till mamma som fixade flygbiljetten, till Maria och Bina som stöttade mig där nere och till älskling som har stöttat mig nu när jag kom hem! <3 Det betyder obeskrivligt mycket!
Nu tänkte jag säga tack och hej från mig.